Utbrändhet, stress, Smärta

Ansvarig läkare Dr Björn Bragée

  
  

Välkommen hit

Välkommen till den här hemsidan! Här är det kroppens, och främst nervsystemets, svårigheter att reglera starka spänningar som står i centrum. Patienter och behandlare ska kunna hitta de bästa nya rönen, behandlingarna och övningarna här.      

Annonser

Forskningspatient.se

    

Vet du att du kan delta som patient i klinisk forskning. Vi har många sådana projekt där vi prövar nya läkemedel i samverkan med läkemedelsverk och etisk kommitté. Vi har en särskild hemsida, www.forskningspatient.se där man kan bli medlem och få fortlöpande information, oavsett var i Sverige man bor. Det görs omkring 300 sådana projekt i Sverige varje år.

Våra sidor

www.bragee.se
- om våra kliniker och rehab

www.patienttorget.se

- en virtuell patientförening

www.medect.se

- om vårt företag

www.smartguiden.se

- om smärta och behandling

www.smartforum.se

- utbyt erfarenheter!

 

Nyheter idag

-

Nya Kommentarer

Adsense annons

HEALTH ON NET

Denna sida följer den oberoende stiftelsen Health On Nets regler och riktlinjer sedan 1999 och är godkänd av stiftelsen. Här är vårt certifikat

Detta är den enda oberoende granskningen av medicinska hemsidor, och ställer krav på kvalitet i innehåll, etik och medför återkommande granskningar. Här kan du följa granskningarna

This site subscribes to the Code of Conduct (HONcode) principles

augusti 2013

Mat som hjärnmedicin

En effektiv och välfungerande hjärna bygger biokemiskt på de speciella näringsämnen vi får från maten vi äter.

Neurotransmittorerna, alltså hjärnans budbärare, är uppbyggda av särskilda  aminosyror som kroppen har syntetiserat ur det vi har stoppat i oss.

Carl

Carl Arvid Gottfrid Persson 1833 - 1907

Carls liv blev, som vi ska se, mycket rörligt och omväxlande. Men det började i Skåne, nämare bestämt på Österlen, där Carl föddes in i en ganska stor syskonskara. Vi får följa honom under hans uppväxt och första yrkesår, fram till han träffar sin tillkommande Amanda.

1833 Östra Vemmerlöv

Carl föddes1833 i Östra Vemmerlöv i närheten av Simrishamn, i Vemmerlöfs torp nr 2. Det var en ganska stor gård, med många pigor och drängar, och flera underlydande torp och undantagsstugor.  Carl hade fem äldre syskon, fyra bröder och en syster, och han skulle få ytterligare en bror när han var ett år. Gårdens läge framgår av kartorna nedan. Vid skifte senare under 1800-talet försvann den och finns därför inte kvar idag.

Carls pappa hette Arvid Persson och var född 1794,han var alltså 39 år när Carl föddes. Han var kommissionslantmätare och kallades ibland ingenjör. Carls mamma hette Charlotta Gyllenpalm. Hon var född 1802 och var 31 år när Carl föddes.      

1843 Ystad

När Carl är tio år, 1843, börjar han läroverket i Ystad. Dessförinnan har han gått i Lancasterskola, står det noterat i läroverkets anteckningar.

Lancasterskolan: Folkundervisning för de mindre förmögna borgarnas barn och för de fattiga bedrevs i Ystad enligt den s.k. Bell-Lancastermetoden. Lancasterskolan i Ystad startade 1825. Genom växelundervisning kunde man undervisa upp till 100 barn samtidigt. Det fanns ingen uppdelning i klasser. De äldre eleverna hjälpte de yngre. Skolan var bara öppen för pojkar (https://www.ystad.se/ystadweb.nsf/AllDocuments/2771BFCC1B3F6168C1256A4100414B31)

Det fanns också Lancasterskola i Östra Vemmerlöv, så om Carl gått där eller i Ystad är oklart. Förmodligen i Ystad eftersom han inte är noterad i kyrkböckerna för Östra Vemmerlöv under de här åren.

Läroverket har just flyttat till Hamngatan 10, det Gosselmanska huset. I Handbok över Gamla Ystad (Ystads fornminnesförening 1984) sägs att det såg ut så här bortsett från skyltfönstren:

Men Carl går bara ett år i läroverket i Ystad, sedan flyttar han till ”Lunds skola till följd av faderns bosättning i närheten av Lund” som det står noterat.

1848 Lund

Vilken skola Carl börjar i är oklart, men 1848 är han och hans syskon och pappa (men inte mamma) bosatta på faderns egendom på Arendala i Hardeberga strax utanför Lund (mer om detta under Arvid Persson). Han är upptagen som elev i apologistklassen i Katedralskolans examenskatalog ht 1848 och vt 1849. Påföljande termin går han i Katedralskolans ordinarie femte klass av åtta.

http://axelnelson.com/lund/kyrkoga/k12b.jpg 

 

Katedralskolan, fortfarande idag på Stora Södergatan i Lund

Hur hänger detta ihop? Intressant nog sammanfaller Carls tid i Lund med en omfattande förändring som pågick i det svenska skolväsendet. Den industriella revolutionen hade kommit till Sverige och satt avtryck på olika nivåer i samhället. En växande medelklass, bestående av handlare, hantverkare och tjänstemän behövde en modernare utbildning än den gamla ”lärdoms”utbildningen som universitetsstäderna tillhandahöll som förberedelse för universitetsstudier åt blivande statstjänstemän. En s k apologistutbildning skapades med mera praktisk inriktning än den traditionella som byggde på latin och grekiska.  Där gick Carl 1848-49, och i examenskatalogen kan man läsa att han hade särskilt bra betyg i historia och geografi (aa).

Men den liberalt sinnade delen av den växande politiska medelklassen var inte nöjd, och diskussionen gick vidare. Just 1849 beslutades därför att apologistutbildningen skulle upphöra, och slås samman med den ordinarie utbildningen som skulle få en mera modern inriktning. Det innebar större fokusering på matematik, moderna språk och samhällsämnen. Latin och grekiska blev frivilligt. (Ekholm: Katedralskolan i Lund 1085-1985. Föreningen Gamla Lund Åsskrift 67:1).

Därför går Carl höstterminen 49 i ordinarie femte klassen. Han är 16 år och behöver studera ytterligare tre år om han ska kunna studera vidare på universitet. Det sista året bestod av relativt självständiga studier för att få ”dimissionsexamen”, så att man sedan kunde avlägga studentexamen vid universitetet.  Men troligtvis hade han inte sådana planer, utan skulle följa i sin fars fotspår och bli lantmätare. För det behövde han examen från reallinjen, den nya gymnasielinjen utan latin och grekiska. Därefter bestod utbildningen av många års praktiskt arbete som lantmätarelev.

Men Carl kom aldrig så långt. Redan höstterminen i femte klassen ser man att något inte står rätt till. Betygen är hyggliga, men han har 8 dagars frånvaro, mot tidigare 2. Och terminen därefter finns han inte längre upptagen bland eleverna. Det gör däremot hans bror Henrik, men med 50 dagars frånvaro! Och terminen därefter är han också borta.

Utan tvekan är det faderns, kommissionslantmätare Arvid Persson, ekonomiska problem som orsakat att sönerna måste sluta utbildningen.  Fadern flyttar tillbaka till Ystad. 1853 säljs fastigheten på Arendala.

1853 Kristianstad

Var gjorde Carl när han stod utan försörjare och utan färdig utbildning? Han gjorde det som troligen var det enda möjliga, tog värvning i armén. Men inte till något regemente i närheten utan till det som hade bäst anseende när det gällde att utbilda underofficerare, Wendes artilleriregemente i Kristianstad, senare kallat A3. Utbildningen leder till att man blir 2:e konstapel, sedan 1:ste konstapel, sergeant och styckjunkare.

Från min barndom minns jag hur min morfar (Torsten, Carls näst yngste son) på besök hos oss i Kristianstad berättade, att ”här var min far militär, han tyckte att Kristianstad var en förnäm stad”. Staden hade ca 5000 innevånare, och den största yrkesgruppen var militärer. Officerare och underofficerare hade mycket låga löner, att gifta sig var inte att tänka på. En ännu större grupp var dock gruppen ”ogifta qvinnor med hos sina mödrar vistande oäkta barn”.

I berättelser från den här tiden får vi veta att staden var helt dominerad av regementet. Det skedde ständiga transporter av hästar och material mellan Södra och Norra kasernen, samt ut genom stadens norra port till exercisfältet Näsby. Staden var som en kuliss till regementet har någon beskrivit. Läs mer om Wendes artilleriregemente här.

Den här synen mötte Carl ofta när han passerade genom staden (KWAH -94)

Under tiden i Kristianstad avled Carls pappa kommissionslantmätaren Arvid Persson i Ystad (1855). Han efterlämnade inte mycket, men var inte helt utblottad. Mamma Charlotta Gyllenpalm bor hos sin syster Hedvig på Gyllebo slott, som nu övertagits av Hedvigs dotter Ulrika och svärson Holger Rosenkrantz.

1856 Traryd

När Carl var klar med sin 1.konstapelsexamen skaffade han sig plats som lantmätarelev 1856 hos komissionslantmätare Vilhelm Modée.

Bor på gård under Skafta Norregård nr 3, som idag ser ut som nedan.

 

 

Lantmätarelev är man vid den här tiden under minst 2 år, innan man kan delta i generallantmäteriets undervisning under vinterhalvåret och avlägga lantmäteriexamen. Därefter arbetar man som auskultant hos en lantmätare i ytterligare minst fem år, ofta 7 – 10 år innan man kan befordras till vice kommissionslantmätare. Vanligen tar det 15 – 20 år innan man får kunglig fullmakt som kommissionslantmätare. (Källa: Ekstrand, Viktor,  Svenska landtmätare : biografisk förteckning, 1628-1900)

 Men det är troligt att Carl har svårt att uppbåda de ekonomiska resurserna till vinterkursen vid lantmäteriet, och efter fyra år har han ännu inte lyckats. Då tröttnar han och bestämmer sig att prova på något annat. Han flyttar norrut och uppger till prästen att ha ska till Skövde. Väl där hittar han ett arbete hos en länsman ute på landet, i Hova, dit han flyttar.

1861 Hova

I Hova bor Carl hos kronolänsman Bernhard H Lundqvist på Westergården.  Länsmannen var den lokale representanten för staten och kronofogden. Han skulle hålla reda på vilka som skulle betala skatt, driva in skulder, åtala människor som begick brott, och överhuvudtaget svara för den allmänna ordningen i en tid när polisväsendet ännu inte byggts ut. Några årtionden senare delades länsmannens uppgifter upp på polis, åklagare och kronofogde.

Vykort

 

 

 

 

 

Det här huset kallas Länsmansgården i Hova, kanske var det här Carl bodde, men förmodligen i en äldre version av huset än detta vykort, troligen från början av 1900-talet.

Länsmannen fick en mycket liten lön, men hade sina stora inkomster av att han skulle ha betalt för sina tjänster av de indrivningar han gjorde. Han hade normalt väldigt mycket att göra, och det var vanligt att länsmannen privat anställde någon som kunde hjälpa honom i arbetet. Länsman Lundqvist hade haft en skrivare och en annan medhjälpare som slutat något år tidigare.

Troligen fick Carl arbetsuppgifter hos länsmannen som handlade om indrivning och andra polisiära ärenden. Han är noterad som lantmätarelev när han började, och länsmannen hade förmodligen nytta av Carls kunskaper när det gällde utmätning i markärenden. Senare har han däremot antecknats som sergeant.  Han var alltså samtidigt militär?

Redan första året i Västergötland får han anställning vid Värmlands fältjägare. Där tjänstgör han vid regementmötena två månader om året för en blygsam lön. Resten av året försörjer han sig i Hova.

Hova var en ort på västgötska landsbygden, mest känd för sina kreatursmarknader med fylla och bråk. Brännvinet flödade ohämmat i Sverige den här tiden, på marknaden såldes den i besökarnas medhavda kärl. Det var länsmannens uppgift att försöka förhindra slagsmål och brottslighet. Troligtvis fick Carl bidra till det arbetet.

 

Bilden nedan visar ortens centrum med tingshuset. Det finns ingen bild på Carl, däremot på en speciell skollärare som Carl säkert kände väl, ”Skinn-Olle”. Han hette så för att han klädde sig i skinnkläder. Han var ambulerande lärare, dvs. han gick mellan gårdarna och undervisade barnen. Han ansågs originell, eftersom han var något på 1860-talet så ovanligt som frisksportare. Han gav till och med ut en bok i ämnet hälsosamt leverne. Idag skulle han kunna vara vilken ordinär hippie som helst. (Källa: Hova-Älgarås. Gränsbygd i norra Skaraborg. Norra Vadsbo Naturförening. 1973)

1861 Trossnäs väster om Karlstad

Carl får en anställning som furir vid Värmlands Kungl fältjägarregemente som höll till ute vid sitt övningsområde Trossnäs, tre mil väster om Karlstad.

1864 blir han befordrad till sergeant, och 1866 till fanjunkare.  (Bilden th visar uniformen fältjägarna bar som var grön till färgen).

Carl blir kvar vid regementet i 10 år, och det har med säkerhet stor betydelse för hans utveckling. Vi ska därför fördjupa oss i den här mycket speciella, sedan länge försvunna militära kåren. Läs mer om den här.

Våren 1868 har Carl träffat en kvinna, Amanda Boije, som blir hans tillkommande.

 

 

1868 Carl möter Amanda

År 1868 blev Carl och Amanda ett par. Vi vet inte hur de träffades, men den sannolika gemensamma nämnaren är Värmlands fältjägarregemente.

När Amanda var 24 år, 1865, flyttade hon till sin syster Susanna på säteriet Lökene i Värmland. Susanna var gift med kaptenen och kompanichefen vid Värmlands fältjägare Knut Godenius (läs mer om honom här). På samma regemente, men ett annat kompani var Carl då sergeant.  Troligen träffades de två i något festligt sammanhang, då officerarnas fruar brukade delta, kanske tog Susanna även med sin syster.

Ett troligt tillfälle är midsommarfirandet (läs mer här), kanske 1867. För vi vet att när regementet träffades i maj 1868 kände de varandra tillräckligt väl för att Amanda skulle bli gravid.

Det som idag är den naturligaste sak i världen, var på 1800-talet en skandal av värsta sort, i alla fall om man som Amanda var borgarmamsell. Hur kunde det ske, hur vågade Amanda ge sig in på något sådant? Här måste vi spekulera, men vi har några fakta att utgå från.

Samma år flyttar familjen Godenius ifrån Lökene säteri till orten Bro. Kanske hade de ekonomiska problem, det är en vanlig anledning till att lämna ett ”fint” boende för ett mindre ”fint”. Kanhända hade Amanda då fått veta, att hon inte kunde följa med. Det som stöder en sådan förmodan, är att hon gått till prästen och tagit ut flyttbetyg för att återvända till Lidköping redan i april samma år.

Men vad skulle hon göra i Lidköping? Vid den här tiden fanns det nästan inga försörjningsmöjligheter för en borgarmamsell (undantag: informator, men då måste man ha utbildning). Det enda hon kunde hoppas på var att bli omhändertagen av släktingar. Men Amanda hade ingen släkt kvar i Lidköping.

Så vad skulle hon ta sig till? Hon var inte heller ung längre, efter den tidens mått, hade inga föräldrar i Sverige, och ingen förmögenhet. Skulle hon kunna hitta någon försörjare? Hennes situation måste ha varit desperat. Även om Carl ändå hade velat gifta sig med Amanda, hade han inte kunnat det, eftersom hans lön var alltför låg för ett frieri, efter den tidens sätt att se. Det är kanske inte så konstigt då, att de hjälpte ödet på traven, genom att skapa en situation där de måste gifta sig?http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/bilder/16792_7_012_00000585_0_small.jpg

 

 

 

 

 

När de gick fram till prästen var Carl 35 år och Amanda 27 år. På den hopklistrade bilden ovan, med de tidsenligt högtidliga minerna, är Carl något äldre och Amanda något yngre. Hon i sin fina klänning, som enligt en anteckning innehöll 10 meter tyg, och han, nu fanjunkare, i fältjägaruniformen. Det finns tyvärr ingen bild sparad av dem tillsammans. Kanske tog de inte ens någon bröllopsbild, Amanda var då i sjunde månaden.

Carl  sökte och tillträdde den 13 september ett nytt arbete i Vaxholm. Ungefär samtidigt skriver Amanda sig i Stockholm, Adolf Fredriks församling. Den 13 november gifter de sig. Vigselförrättare är den kände och kontroversielle kyrkoherden Nils Johan Ekdahl. (Läs mer om honom här). Adolf Fredriks kyrka från den tiden t v.

 

 

 

1868 Vaxholm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Carl flyttar till Vaxholm i september 1868 och Amanda i november när de gift sig. Carl börjar arbeta på fästningen Vaxholm Rindö som fanjunkare först vid 10 sedan vid 11 kompaniet, vid garnisonsförsvarets avdelning för kronoarbetskåren.  Där bor han och Amanda med sergeanter och deras familjer och en maskinist och hans familj.

 

Vaxholm på 1860-talet på bilden t v, fästningen och Rindö ligger längst bort. Bilden t h är Vaxholm sett från fästningen

 

Vad var kronoarbetskåren, och vad var det för arbete Carl hade fått?

Genom kungl. brev den 8 augusti 1842 upprättades kronoarbetskåren som kom till för att lösa problemet med bristen på utrymme för arbetsfångar i rikets fästningar och korrektionsinrättningar. Tanken var att den militära tukten borde främja ordning och arbetsflit mer än sysslolösheten i ett fängelse och verka mindre nedsättande i allmänhetens ögon än vistelsen på en korrektionsinrättning. Dessutom borde den nationalekonomiska vinsten av kronarbetskarlarnas arbete för allmän eller enskild räkning och av deras självförsörjning efter frigivningen bli avsevärd.
Enligt 1842 års reglemente stod kronoarbetskåren under krigslagarna. Före avsändandet dit skulle karlarna avlägga tjänsteed och om de vägrade detta sändas till korrektionsinrättning. Insubordinationsbrott (vägra lyda order) straffades in på 1860-talet ofta med arkebusering. Manskapet skulle exerceras två timmar varje sön- och helgdag, dessutom undervisas minst fyra timmar efter gudstjänsten i salighetslära, läsning, skrivning och räkning. Av söckendag borde tolv timmar användas till arbete, en timme till bön eller skolundervisning, sju timmar till sömn, tre timmar till måltider och vila samt en timme till klädsel, rengöring och mindre lagning av klädespersedlar. Förplägnad och underhåll stod kronan för, men för intjänade flitpengar kunde karlarna förbättra sin kost och köpa tobak eller snus, dock inte starka drycker som var farliga för disciplinen. Det ålåg befälet att försöka ordna arbete åt avgående kronoarbetskarl som emellertid frigavs och förpassades också utan arbete. Den utdömda arbetstiden var två år för första resan stöld, tre år för andra, fyra år för tredje och därutöver. Den som hade förvärvat yrkeskunskaper, uppfört sig väl minst sex månader och sparat 50 riksdaler i flitpengar kunde bli fri i förtid. Genom tilläggsbestämmelser år 1845 fick frigivna kronoarbetskarlar rätt att stanna vid kåren eller återkomma som frivilliga, något som ej sällan utnyttjades.
Fästningsklassen bestod av försvarslösa (arbetslösa) dömda till allmänt arbete, som var indelad i flera kompanier; bl a Nionde och Tionde kronoarbetskompanierna på Rindö vid Vaxho
lm, bildade av korrektionister (arbetsfångar) från Långholmen och sysselsattes med befästningsarbeten. De flyttades 1861 till Vaxholm och bytte 1870 namn till följd av kungl. brev den 21 december samma år. Ett år senare upplöstes det och överfördes till Borghamns kronoarbetsstation som just hade upprättats.
Elfte kronoarbetskompaniet bildades jämlikt kungl. brev den 13 juli och 8 november 1853 av män som var dömda till allmänt arbete på viss tid utan att vara åtalade för brott. Det var förlagt på Rindö från 1859 till följd av kungl. brev den 19 juli samma år, till Vaxholm från 1861. Från 1869 hette det Femte kronoarbetskompaniet och från 1872 helt enkelt Kronoarbetskompaniet då det till skillnad från fästningsklassens kompanier hade kvar sin militära organisation. Det upplöstes 1891 och manskapet förflyttades till Tvångsarbetetsanstalten på Svartsjö som hade inrättats genom kungl. brev den 19 mars 1888.
Fästningsklassen militära organisation upphävdes genom kungl. brev den 17 maj 1872 och militärbevakningen drogs in. Kompanierna upplöstes och manskapet förflyttades till de två nyinrättade kronoarbetsstationerna vid Borghamn och på Tjurkö. Kronoarbetskåren upplöstes genom kungl. brev den 30 mars 1894 som föreskrev att kronoarbetskarlarna flyttades till Svartsjö till följd av kungl. brev 2 februari och 7 december 1894.        
    http://www.arkivdigital.se/aid/info/v445887

 

På 1800-talet var det straffbart att inte kunna försörja sig. Arbetslösa, lösdrivare, tiggare etc. kallades försvarslösa, de fångades in, dömdes och placerades i tvångsarbete.

Vaxholms fästning tillsammans med Vaxholms kastell, Fredriksbogs fästning och Rindö redutt ingick i det fasta försvaret vid Oxdjupet utanför Vaxholm. Oscar-Fredriksborg byggdes 1867-77 för att stärka försvaret sedan en segelled öppnats genom försänkningen.

Elfte kompaniet, som Carl tillhörde efter någon tid, var det som svarade för befästningsbyggnationen på Vaxholm Rindö.

 

Amanda födde barnet de väntade när de gifte sig. Det blev en flicka som fick heta Mätta efter Carls pappas tvillingsyster. Hon föddes den 3 februari 1869, och Amanda fick klara förlossningen utan en utbildad barnmorska närvarande.  Vid dopet den 17 mars var vittnena fru E Walden, mademoiselle Ulla F S Persson (Carls syster), fanjunkare C O Beijbom (som Carl sedan efterträdde) och sergeanten W M Segerman närvarande.

Ett år senare, den 31 juli 1870, föddes ytterligare en flicka. Förlossningen var förmodligen komplicerad och det fanns en examinerad barnmorska närvarande. Flickans liv gick inte att rädda, hon döptes den 5 augusti till Sigrid och dog den 9 augusti av ”slag”, tio dagar gammal.

Samtliga vid 11 kompaniet utom maskinisten flyttar 1869-70 när kronoarbetskompaniet överfördes till Borghamn. Carl och hans familj flyttar till Varberg, där det finns en annan fästning.

 

Bilder:Ohlén C-E, Sverige under 1800-talet

http://www.tradera.com/item/270119/204018453/stockholm-vaxholm-sedd-fran...

http://www.upplandia.se/bilder/Vaxholm/Vaxholm%20-%20Vykort%20Milit%C3%A...

http://www.sfv.se/sv/fastigheter/sverige/stockholms-lan-ab/fastningar/os...

http://www.vaxholm.se/dman/Document.phx?documentId=nd18712095934710&cmd=...

 

Torsten

Torsten Alexander Karl Wättring 1880 - 1963

Den här sidan handlar om Torstens barndom och uppväxt. Han växte upp i Falkenbergsstadsdelen Västra Gärdet på Schubergsgatan. Den handlar också om hans arbete och hur han möter sin livskamrat Elin i Valstad. De bosätter sig först i Fors, Eskilstuna. Brevet från hans pappa Carl finns återgivet och säger en hel del om förhållandena de levde under. Sedan träffar vi Torsten med familj i Åmål.

Torsten föddes i Falkenberg den 19 september 1880. Hans pappa hette Carl  Persson och var stadsingenjör, och hans mamma hette Amanda Boije.

Torsten var näst yngst av nio syskon, fyra flickor och fem pojkar. En flicka, Sigrid, hade dött 1 mån gammal 1870.

Hört av Torsten: Hans mamma var elak. Hon la nämligen stekhet lök i öronen på honom när han hade öroninflammation. Det var förmodligen i välmening, men för Torsten var hon en elak människa. (Torsten var därefter lomhörd på det örat resten av livet)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Västra Gärdet

Torstens familj bodde i området Broslätt i Falkenberg när han föddes, men flyttade efter några år till Västra Gärdet, som var något av ett nybyggarområde då. 1885 köpte pappan ett hus av sterbhuset efter en skomakarmästare för 2 000 kronor. Huset låg på Schubergsgatan vid järnvägen och är nu rivet. Så här såg kvarteren ut på den tiden, därefter har kvartersnumreringarna förändrats, så det var inte lätt att förstå exakt var Torstens hem låg, förutom att det var i kvarteret Rampen. Samma område ser idag ut som till höger.

Genom att gå stegvis fram i husförhörslängder och lagfartsböcker har jag ändå kommit fram till vilket huset var. Det finns tyvärr inte längre, men på vykortet från 1925 finns det fortfarande kvar. Det är det lilla huset med skorsten som är inringat. Järnvägsstationen är på andra sidan järnvägen, och nykterhetslogen som var Falkenbergs teater fram till 1945 (ref: Lönnsjö, Falkenbergs kommunarkiv) är det stora huset t höger mot järnvägen.

 

 

 

Schubergsgatan

Falkenbergs teater var alltså en del av nykterhetslogen som inhystes i den här fastigheten på Schubergsgatan (övre bilden). Teaterverksamheten var mycket livlig enligt en uppsats som skrivits om den.  Den lilla fastigheten där Torsten växte upp och där hela hans stora familj bodde låg genast t h in på gården.  Alla husen revs 1994, men dokumenterades dessförinnan av kommunen på det här sättet.

 

 

 

 

Även om teaterverksamheten formellt startade 1903, när Torsten inte längre bodde kvar, så är det troligt att sådan verksamhet bedrevs där redan under hans barndom. Kanske han lärde sig ett och annat av det som pågick där, t ex. spela munspel? Huset ovan är troligen en ombyggd version av det som en gång var Torstens hem. Det är knappast sannolikt att huset var en vinkelbyggnad när Torsten växte upp där, snarare har delen med garagedörren tillkommit avsevärt senare. Bilden är tagen 1994 när det skulle rivas tillsammans med Falkenbergs teater.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arbete

Torstens uppväxt och skolgång vet jag än så länge inte så mycket om. Att han blev kakelugnsmakare var i sig inte så konstigt, eftersom Falkenberg var en riktig krukmakar- och kakelugnsmakarstad vid den här tiden. Men det var ändå något konstigt med det, eftersom det var ett utpräglat klassamhälle vid den här tiden, och Torstens pappa var en ämbetsman, dvs. tillhörande borgarklassen. Också mamman kom från borgarklassen. De flesta av sönerna blev hantverkare, som på den tiden var en samhällsklass som kunde räknas antingen till  det lägre borgerskapet eller till den framväxande arbetarklassen. Förklaringen är utan tvekan knappa ekonomiska omständigheter. Lönen var inte stor även man som pappan var stadsingenjör, och det var väldigt många personer som skulle leva på den. Torsten var iallafall en utpräglat intellektuell person, vars huvudintresse hela livet var historia. Han räknade sig inte själv till arbetarklassen. Frågan är om han ens kände sig tillhöra hantverkarskrået. Detta till trots var han en skicklig kakelugnmakare som anlitades tills han var långt över 80-årsåldern.

 

Kakelugnsmakaren på bilden är inte Torsten, men från den tiden (Arbetarbladet, Gävle) 

Kakelugnsmakare. På medeltiden kom de första kakelugnarna till Sverige från Tyskland. Då var kaklet format som en skål. Värmen magasineras i kakelungnens murade inre stomme som består av tegel. Kakeln utgör dekorationen av en kakelungn. När det blev ont om bränsle ville man konstruera bränslesnåla eldstäder. På 1760-talet konstruerades den första kakelugnen som bestod av ett system av kanaler.

Under skråtiden gjorde kakelugnsmakaren allt från tillverkning av kakel till uppsättning av kakelugn. På 1800-talet blev arbetet mer specialiserat. Kakelugnsmakaren satte bara upp kakelugnen och kakelugnsfabriker tillverkade själva kakelugnarna. Kakelugnsmakaren behövde många verktyg, men själva murningen gjordes oftast med bara händererna. (Stockholms länsmuseum och Wikipedia)

 

 

 

 

Elin i Valstad

 

Torsten träffade Elin, förmodligen var han gesäll som kom till Valstad (kyrkan ovan). Jag minns berättelser om att Elin inte var så intresserad, hon hade en annan hon gillade bättre. Men Torsten var envis, mycket envis. Elin var väl undergiven, hur som helst blev hon gravid, och sedan var ju hennes valmöjligheter begränsade.

 

 

 

Elin var nummer tio av elva barn. Pappa hette Anders Johan Fredriksson och var skräddare, och tog sig (som så många med son-namn) det nya namnet, Hagström. Mamma hette Sofia Jonsdotter.

Elin var en gladlynt och snäll person, hon sjöng och berättade västgötahistorier i sin krafts dagar, och hade uttryck som "gunålafäla!".

 

Allt enligt min mamma Metta

 

 

 

Fors, Eskilstuna

18 april 1901, när de båda var 20 år, föddes sonen Sten Valdemar. Elin bodde fortfarande hemma hos föräldrarna i Valstad och Torsten bodde i Kungsbacka. Den 31/12 1901 gifter de sig och flyttar ihop i Eskilstuna, Fors.  På bilden nedan är svärfar Carl Arvid, Elin och Sten på promenad, troligen i Eskilstuna, förmodligen 1902.

I oktober1902 flyttar de till Jerngatan i Åmål, de hyrde ett rum av en sömmerska, kanske i något av husen t v. Bebyggelsen på den gatan är nu riven, bilden är från 1968. Uppenbarligen var det 1902 dålig standard, i korrespondens med svärfar kallar hon det "råttboet"

 

 

 

 

De byter bostad till "f d Danielssonska huset" och dottern Tora Sofia Amanda föds den 29/12 1902. Hon döps den 28 januari 1903 och får som faddrar fars bröder Lage och Sten och mors bror Sven.

 

Brevet

Det finns ett brev bevarat från den här tiden. Det är skrivet av Torstens pappa Carl Arvid den 30 mars 1903, och låter oss få veta att han ville hjälpa sonen och familjen att bygga ett eget hus. Han använder sina yrkeskunskaper att rita och planera det. Tyvärr finns inte ritningen kvar, men brevet följer här.

Han skriver till Torsten och Elin var för sig. Här är brevet till Torsten:

Käre lille Tutte!

Nu har jag sprunget mig trött och förderfvad, ur hus och i hus kring helaste sta’n ”, sjunger Glunten och jag med, ty nu har jag sprungit hos både präster och (oläsligt) för att taga reda på frisedeln. Nu har jag funnit den. Af en Kapten Kilström, en treflig karl förrästen, erhöll jag idag det besked , att frisedeln blifvit utlämnad till länsmannen i Fors för att tillställas Dig, men då jag upplyste att Du numera är bosatt i Åmål, så ombestyrde Kapten Kilström att den blir Dig tillställd  - Så var det med den ”sagen”, sa alltid bankdirektören och vasariddaren Henriksson i Falkenberg. Han höll mycket på landtmål.

Nu till vår byggnadssak. Jag sänder härmed, utom några ritningar till ”benäget påseende”, äfven en på vårt framtidshus. Jag har egentligen endast tänkt mig ett hus med ett rum, kök med skafferi,  och öfvriga bekvämligheter, korridor och veranda på nedre botten samt ett rum med garderober och linneskåp eller hvad man vill använda det till ofvanuppå, jämte vind, som ritningen i öfvrigt utvisar. Skulle tillfälle gifvas att framdeles tillbygga huset med ett rum under och ett öfver så får byggnaden det utseende som ritningen visar. Tills denna tillbyggnad kommer till stånd, så har jag tänkt mig en ingång på långsidan af huset och der framför den veranda som nu synes å tillbygget. Skulle ingen tillbyggnad kunna ske, så har ett fint utrymme i 2 rum och kök, som det nu är ordnat Elin får alla de bekvämlighet som hon behöfver. Under trappan i köket är plats för en soffa. Byggnaden kan utan tillbyggnaden vara beboelig för 1000, högst 1200 kronor, efter de priser på virke som är i och omkring Åmål Du kan själf köpa skrädt virke hos bönderna och mycket arbete kan du sjelf vara behjelplig med. Nu är första frågan att så fort som möjligt få en jordbit. En sådan kan köpas billig. Hör efter en sådan och låt mig veta priset. Äfven  Bo hjelper till så snart det börjar bättra sig med arbete.

Nu skall emellertid först arbetas på att få sängkläder och derefter gångkläder åt Elin och Dig. Jag skall nog försöka att sjelf hjelpa till och värka på andra. Mera nästa gång

Inga skrifver snart. Skrif ett vänligt bref tillbaka. Gud vare med Dig

                                            Din tillgifvne Far

På kanten: Helsa hjertligt Sten och Lage samt till fabrikören och fru

Och här är brevet till Elin:

Min lilla älskade Elin!

Tack för Ditt kära bref och för hälsningarna från alla pågarna, stora och små, Tuttan din inberäknad.

Det gladde mig att höra, att Ni skola flytta från ”råttboet”. Inte vet jag hvilket av husen, som heter Fredriksberg, men lika godt, blott Ni får en bättre och trefligare bostad och der barnen äro i tillfälle att kunna vara ute, utan att riskera att bli nedkörda och nedsölade. Och allra bäst för Dig, som jag förmodar får bättre tillfälle att röra Dig med ett och annat. Häromdagen var jag i Mariefred, där jag mätte en tomt. Äfven denna gång kom jag icke in i Gripsholms slott, ty slottsfogden, eller ståthållaren, som han kallas, var bortrest och vaktmästaren ”ute på luffen” Men jag gick ikring slottet, och då jag kom in på yttre borggården, kom en dräng, som öppnade porten till inre borggården. Den var liten men fin. Derifrån såg ja den våning der Gustaf den fjerde Adolf med familj voro fångar, tills de sändes till Tyskland Å yttre borggården blef jag visad det torn, der Erik den fjortonde och Johan den tredje sutto fångar. Derefter gick jag till en kyrkruin, der Sten Sture den äldre legat begrafven, men hvars lik numera är i Strängäs domkyrka

Vid hemkomsten på kvällen hade jag bref från Inga som hjertligt ber helsa Dig och Tutte. Hon säger, att hon snart skall skrifva till Eder. Låfva mig då, att Du besvarar hennes bref. För en tid sedan sände jag henne porträttet utaf Dig, pågen och mig, och hon tycker, att Du och pågen se så rara ut. Huru jag ser ut, säger hon icke.

Har Du fått sakerna från Mätta än och kunde Du använda dem?

Igår sände Mätta möblerna till Sundsvall och snart reser hon och barnen dit. Ingebrigt skrifver, att han hyrt 2 rum och kök. Jag har idag besvarat hans bref. Huru är det med den kära Tuttan? Har hon tagit reson, sedan jag låfvade att hon skulle få se ett ris. Hur mår min rara påg?

Tack för det Du vill se mig i påsk, men omöjligt. Jag har icke råd att skänka jernvägen för mycket pengar. Bättre att Du får dem till Din hemresa i sommar. Vidare i Tuttes bref om våra framtidsplaner. Gud vare med Dig, min lilla, rara tös, och de kära små. Helsa Dina föräldrar när Du skrifver.

                                            Din tillgifne Svärfar

På kanten: I natt drömde jag om de kära små. Den käre pågen sträckte ut armarna åt mig, och jag hör än huru han uttalar: ”farfar, lalla”

 

Torsten med familj i Åmål

I oktober1902 flyttar de till Jerngatan i Åmål, de hyrde ett rum av en lantbrukare tillsammans med ett halvdussin andra hyresgäster, alla ensamstående arbetare. När städerna började växa på 1800-talet, hystes de in i kyffen i uthusen som fanns i stadshusen. Småstäder som Åmål var starkt dominerade av bönder, i själva verket var staden en liten samling lantbruk eller handelsgårdar med tillhörande odlingar. Efterhand byggdes bostäder och de nuvarande stadskvarteren uppkom.  Åmål blev en knutpunkt för den värmländska järnhanteringen. Härifrån slussades järnet vidare till utförselhamnen Göteborg, först via båt, men från slutet av 1800-talet med tåg. Bilden nedan är från Åmål på 1890-talet, den delen där Torsten och Elin fick sin bostad. När de kom dit hade kvarteren förmodligen växt till något, och trafiken blivit livlig vid hamnen och järnvägen.

Hur uselt familjen fick bo förstår vi av svärfars kommentar till att de ska flytta inom Åmål. Carl Arvid skriver till Elin

Det gladde mig att höra, att Ni skola flytta från ”råttboet”. Inte vet jag hvilket av husen, som heter Fredriksberg, men lika godt, blott Ni får en bättre och trefligare bostad och der barnen äro i tillfälle att kunna vara ute, utan att riskera att bli nedkörda och nedsölade. Och allra bäst för Dig, som jag förmodar får bättre tillfälle att röra Dig med ett och annat.

De byter bostad och flyttar från råttboet i kvadraten på kartan nedan från 1904, till Fredriksberg i cirkeln. 

  

Vi får också en del information om den ekonomiska standarden familjen lever på. Carl Arvid har arbetat fram en ritning på ett litet hus med två rum och kök, där “Elin får alla de bekvämligheter hon behöver”. Det ska Torsten bygga själv av “skrädt virke från bönderna”.  Kostnad: 1000 eller högst 1200 kronor, vilket motsvarar 55000 - 60000 idag. Han ska själv hjälpa till och förmå Torstens bröder att också hjälpa till.

 Nu skall emellertid först arbetas på att få sängkläder och derefter gångkläder åt Elin och Dig. Jag skall nog försöka att sjelf hjelpa till och värka på andra

Men planerna sattes aldrig i verket, istället flyttade familjen från Åmål, kanske pga arbetsbrist. Kvar har vi iallafall bilden av en mycket omtänksam far och svärfar. Inte att undra på att Elin var så förtjust i honom

 Ett ständigt flyttande

 En period av mycket flyttande startar nu, troligen för att söka arbete, och att få en något drägligare bostad för den snabbt växande familjen.

 1904 flyttar familjen till Örgryte. Där föds sonen Arvid Georg den 24/10. Familjen består nu av fem personer. Farfar har kommit på besök på bilden.

 

Men familjen stannade bara i Örgryte till påföljande sommar, 1905. Då gick flyttlasset till Flen. Där flyttar man in i fastigheten Rosenhill nr 1, där Torstens syster Aurora redan bodde. Hon flyttar dock under hösten till en änkeman med son, kanske som hushållerska. Också Torsten med familj flyttar, nu till Sköldinge, närmare bestämt till Häringe nr 1. Där föds sonen

Torsten Hilding den  30/9 1906. Men bara ett år efter flyttar man åter till Flen. På hösten flyttar man in i fastigheten Skoga, byggd 1902. Den såg ut så här för några år sedan:

 

 

 

 

 

 

Den ser ju fin ut, men troligen hyrde man ett rum högst upp för hela familjen. 

Den 8 september 1907 har Carl Persson, Torstens far, dött i Flen. Dottern Aurora bor där då, kanske också Torstens familj om kyrkskrivningen släpar efter.

Familjen flyttar igen inom Flen: till Salstaborg nr 2 1908, och den 29/10 föds Signe Viola. Nu är det fem barn i familjen. Torsten och Elin har ännu inte fyllt 30 år.

 

Men snart går flyttlasset igen, den 24/5 1909 till en annan adress inom Flen: Salstaberg nr. 2. Och på hösten åter en flyttning: 12/11 till adressen Skogsborg nr 1.

 Norrköping

När familjen med sina sex barn 1911 flyttar till Norrköping har man nått sin slutliga destination. Men det betyder inte att det är slut på flyttandet. Första adressen är Vasagatan 6. Men redan samma år, 1911 flyttar man igen, nu till Brahegatan 6. Ytterligare två barn föds, Ingegerd Maria den 18/11 1913 och min mamma Metta Sighild Linnea den 23 mars 1916. Med åtta barn och nödtider var det inte lätt att få ihop till mat till alla. Gertrud har berättat att mamma Elin sa åt någon av de äldre pojkarna som kom hem från skolan, att ta något av de yngre barnen i vagn och gå runt och ringa på och fråga efter bröd. Tigga alltså!

Säkert var det mycket trångbott. Det rådde stor bostadsbrist i Sverige under kriget. Genom ekonomiskt bidrag från staten kunde stadens fastighetskontor besluta om byggande av husen på en fastighet som hade namnet Marielundsjorden. Som arkitekt valdes S E Lundqvist från Stockholm. Husen finansierades således i grunden med statsbidrag och blev s.k. egnahemsbyggen. Norrköpings Stad gav också möjlighet till tecknande av egnahemslån. Detta var relativt nytt och en stor förmån för arbetarklassen, som på den tiden inte hade möjlighet att genom egna besparingar kunna skaffa sig ett eget hem. I färdigt skick såldes sedan de 51 fastigheterna för en summa av mellan 10 och 16 tusen kronor. Som referens kan nämnas att timförtjänsten för en yrkesarbetare vid den här tiden låg på c:a 1 krona. I slutberättelsen från 1919 över bygget kan man läsa mycket tidstypisk historik. Titlar var viktiga, men de ger också en uppfattning om dåtidens yrken och vilka som kom att få förmånen att flytta in. Här finns som exempel baderska, pianosnickare, eldare, ruggare och ölutkörare. De boende klarade ekonomin i stor utsträckning via självhushåll. Trädgårdarna odlades och man höll också höns och kaniner. Kött och mjölk kunde man också få tillgång till via jordbruken som var grannar västerut. (http://rödastan.se/?page_id=25)

 

Röda stan kring 1920-talet.

Resultatet blev Röda stan, namnet berodde på att husen målades i faluröd färg. Under 70-talets rivningsvåg ville man jämna området med marken. Det räddades emellertid och är nu ett trendig nyrustat bostadsområde. Torsten och hans familj flyttade in på Bergslagsgatan 41. Idag ser det ut så här där:

 

1920, den 25/12, kommer det nionde och sista barnet, Gertrud Elin Maria, Här är en bild av Arvid, från ca 1922, med sina småsystrar framför huset. Ingegerd t v Gertrud i famnen och Metta t h.

 

Om släktsidan Wättring

Vad kan vara mera spännande än att spåra de personer som påverkat de gener man bär på? På min fars sida var det idel idoga bönder, arbetare och bergsmän, som alla levde i samma bygd århundrade efter århundrade.

Men på min mors sida är det annorlunda. Där finns alla människoöden, rika och fattiga, mäktiga och obetydliga, framgångsrika och otursförföljda, och de kommer från många delar av Sverige. Det är de senaste generationerna i den släkten jag intresserar mig för här. Varje sommar lägger jag nya bitar till pusslet att kartlägga vars och ens liv så noggrannt som möjligt. Så om du är intresserad: kom tillbaka, nästa gång finns det mer att läsa! Eller: klicka på den oranga knappen högst upp för att få automatiska meddelanden när mer material lagts in.

I nedanstående bild ser man de senaste generationerna som kommer de från alla de samhällsklasser som fanns vid 1800-talets början. En utförligare förteckning finns  och om du är intresserad av den kan du mejla till mig.

Britt Bragée