Utbrändhet, stress, Smärta

Ansvarig läkare Dr Björn Bragée

  
  

Välkommen hit

Välkommen till den här hemsidan! Här är det kroppens, och främst nervsystemets, svårigheter att reglera starka spänningar som står i centrum. Patienter och behandlare ska kunna hitta de bästa nya rönen, behandlingarna och övningarna här.      

Annonser

Forskningspatient.se

    

Vet du att du kan delta som patient i klinisk forskning. Vi har många sådana projekt där vi prövar nya läkemedel i samverkan med läkemedelsverk och etisk kommitté. Vi har en särskild hemsida, www.forskningspatient.se där man kan bli medlem och få fortlöpande information, oavsett var i Sverige man bor. Det görs omkring 300 sådana projekt i Sverige varje år.

Våra sidor

www.bragee.se
- om våra kliniker och rehab

www.patienttorget.se

- en virtuell patientförening

www.medect.se

- om vårt företag

www.smartguiden.se

- om smärta och behandling

www.smartforum.se

- utbyt erfarenheter!

 

Nyheter idag

-

Nya Kommentarer

Adsense annons

HEALTH ON NET

Denna sida följer den oberoende stiftelsen Health On Nets regler och riktlinjer sedan 1999 och är godkänd av stiftelsen. Här är vårt certifikat

Detta är den enda oberoende granskningen av medicinska hemsidor, och ställer krav på kvalitet i innehåll, etik och medför återkommande granskningar. Här kan du följa granskningarna

This site subscribes to the Code of Conduct (HONcode) principles

Värmlands fältjägare

 

Värmlands fältjägarregemente

Trossnäs

 

Platsen för Värmlands fältjägare var Trossnäs, beläget ca 3 mil väster om Karlstad, se det gula inringade området på kartan nedan t v. Stora bilden visar hur Trossnäs var bebyggt i slutet av 1800-talet, och satellitbilden t h nedan så som det ser ut idag, när det används för fältrittävlingar.

 

Organisation

Jägarförband är en militär enhet med huvudsaklig kompetens och förmåga inom störstrid och underrättelseinhämtning på det taktiska-operativa-strategiska djupet av en fiendes territorium jämte lågintensiv krigföring. Jägarförbanden saknar generellt tungt pansarskydd samt tunga vapen till förmån för rörlighet och uthållighet. Jägarförbandens organisation, träning och utrustning gör att de är flexiblare, uthålligare och mer självständiga än reguljära infanteriförband. (Wikipedia)

Fältjägare är den historiska benämningen på arméns jägarförband och soldaterna i dessa förband. Det första jägarförbandet i svenska armén sattes upp 1757. Även i Värmland skapades sådana förband benämnda "Värmlands fältjägare" Dessa förband sattes upp efter amerikanska frihetskriget 1776. Färgen på uniformen blev oftast grön för kamouflagesyften. Fältjägarna använde sina räfflade långskjutande musköter för bakhållsstrider.

Värmlands fältjägarkår sattes upp 1790 som ett värvat förband, då med namnet Värmlands fotjägarbataljon. 1812 ändrades namnet till Värmlands fältjägarregemente och 1876 reducerades det till en kår och fick namnet Värmlands fältjägarkår.

På 1860-talet var Carl XV kung i Sverige (t v ovan). Värmlands fältjägare var då en kår på 500 man, indelade i sex kompanier. Rekrytering skedde mest från Värmland och Dalsland, men också från Norge (Melander). Mellan vapenövningarna fick manskap och befäl bo var de ville i Sverige. Detta hade enligt Melander bidragit till att till officerskåren rekryterades män som älskade ett obundet liv och den vackra jägaruniformen (t h) som Carl XV komponerat.

Övningarna var två månader per år, i det ingick befäls- regements- och beväringsmöten. Det förekom också kommenderingar till särskilda kurser i sjukvårds- och förbandslära. Dessutom förekom övningsläger och fälttjänstövningar. I befälsmötena instruerades officerarna och underofficerarna av majoren och man hade spel där truppen illustrerades av stänger eller rep. Exercis med gevär, gymnastik, målskjutning var sådant som också förekom. Reveljen gick kl. 5 på morgonen och övningarna började kl. 6. Tapto nio på kvällen.                                                                                                                                                                                                                

         Under rekrytmötet var det gymnastik och bajonettfäktning på schemat, halva tiden användes till handgrepp, målskjutning, marscher, etc. Marscheringen skulle enligt regementsorder göras med 6 kvarters (ca 90 cm) stora steg och i hastig takt, mer än 100 steg i minuten. De sista dagarna skulle truppen vara klädd i full packning.

Vilka var officerare och vilka var underofficerare? Den personliga ekonomin hade avgörande betydelse för hur långt man kunde komma, duglighet var i stort sett ovidkommande. Sedan frihetstiden var anciennitet (tjänsteår) den viktigaste befordringsgrunden, så det gällde att kunna klara sig igenom de många år i början av karriären då lönen var obefintlig eller mycket låg. Från 1800-talet blev relationer och gunstlingskap ännu mer betydelsefullt än tidigare. Till detta kom ackorden eller tjänsteköpen. Vid varje befordran måste officeren erlägga en viss s.k. ackordssumma för att få den nya tjänsten. Systemet förbjöds, men tilläts ändå förekomma i hemlighet. Inte förrän 1876 försvann systemet helt. (Kindberg)

 

Lönerna skiljde sig rejält mellan graderna, och vid Värmlands fältjägare gällde följande löner: Kapten och kompanichef 1200 kr/år (köpvärde 2008: 68 000), löjtnant 600 (2008: 34 000), fanjunkare 360 (2008: 20 500), sergeant 240 (2008: 13 600), furir 180 (2008: 10 200), korpral 70 (2008: 4000). Lönerna kan verka väldigt låga, men om man istället gör en jämförelse med lönenivån i samhället, t ex industriarbetarlön, kan man räkna ut hur många timmar en arbetare måste lägga ner för att komma upp i samma lön, och multiplicera de timmarna med dagens industriarbetarlön. Då får vi årslön för kaptenen/kompanichefen: 1, 37 milj. kr., löjtnanten: 686 000 kr., fanjunkaren: 412 000 kr., sergeanten: 274 000 kr., furiren: 206 000 kr., korpralen: 80 000 kr. (http://www.historia.se/indexprisjamforelse.html)

 

                                                                             Under mitten av 1800-talet började de styrande se ett behov av att inrätta ingenjörstrupper. Det ansågs att

Värmlands fältjägare skulle vara lämpligt att bli den första, men det föll på att manskapet till största delen var drängar som låtit värva sig för att det bara krävdes 10 dagars övningar om året. Detta skulle inte räcka till för ingenjörstruppen, och det var osannolikt att drängarna och deras arbetsgivare skulle gå med på längre tjänstgöring.

 

 

Ögonvittnesskildringar

                                                                       

”Då man passerar Lillerud, ser man nu på norra sidan om landsvägen en tät småskog av tall; där var exercisfältet. I regniga år var det mycket bra, ty då bibehöll det sig torrt och fast, men i långvarig torka fick man där vada i djup sand, och det dammade alldeles förfärligt. Bredvid västra kanten av fältet, tätt intill barrskogen stod ett litet anspråkslöst sockerstånd med ett par simpla bänkar utanför. Så tarvligt det var till sitt yttre, innehöll det dock, utom konfekt, alla sorters dryckesvaror av bästa kvalitet samt limonad och glacer, vilket kunde förtäras antingen i fria luften eller i det för ändamålet strax bredvid uppresta granristjället. Utefter samma sida av fältet ända intill landsvägen stod en mängd marketenteristånd, där manskapet förplägade sig.” (Lilliebjörn) Marketenteristånden serverade alkohol alla tider fram till tapto utom på morgonen. Det var markägarens rätt att göra sig förtjänst på detta.

 

Hela den inneliggande styrkan, befäl såväl som trupp, var på 1860-talet förlagda i ett tältläger framför och intill officerspaviljongen. Lägerbyggnader saknades, med undantag av officers- och underofficerspaviljongerna samt några förrådshus, kruthus, sjukhusbyggnad och hemlighus. Exercisfältet sträckte sig kalt och bart ända intill officerspaviljongen, utan någon som helst svalkande skugga. (Bratt)

Maten tillagades i kok-gropar i beteshagen utmed Norsälven, inte förrän 1879 fick kåren ett kokhus. Löv och sand hamnade i maten, och ibland en och annan mask. Maten var alltid densamma. Maten åts först sittande på marken, senare vid bord och bänkar under bar himmel ända till 1890. Var och en fick hålla sig med en egen sked och kopparflaska att äta ur. Manskapet bodde i tält utan britsar.

Cl. Adelsköld, senare den som ledde järnvägsbyggandet i Sverige, har gett en målande beskrivning av sitt möte med Värmlands fältjägare några årtionden tidigare, på 1840-talet:

Sålunda anländ till Trossnäs fick jag genast börja tjänstgöringen vid Värmlands Fältjägare, vilken kår jag skulle tillhöra under nio år. Detta »tappra regemente» utgjordes på den tiden av en genom värvning i hela riket sammanrafsad hop av zigenare och tattare, landsvägsluffare och skorstensfejare, avsigkomna försupna skräddare och skomakare, fiskare, björnjägare, trädgårdsmästare och sjömän, eller med ett ord, av varjehanda äventyrligt folk från alla landsändar, vilka värvades, kläddes och, som jag vill minnas, även bespisades på passevolans av herrar kompanichefer, varav regementschefen var en och tjänstgörande majoren en annan. (Anm: passvolans var ett militärt underhållssystem som innebar att befälet mot ersättning, som förstärkning av de egna inkomsterna, åtog sig att helt eller delvis svara för truppens utrustning, i äldre tider även för dess rekrytering.) Dessutom fick de tak över huvudet i en sorts baracker uppförda på officerskårens enskilda bekostnad. Lägerhalm var kronan nog frikostig att bestå.

 Jag glömmer aldrig, hur jag inryckningsdagen till mötet första gången gjorde personlig bekantskap med denna utvalda kår, antågande en och en eller i grupper från alla himmelens väderstreck, efter lands-, by-, genvägar och stigar, över åkrar, ängar, mossar och myrar och från skogarna som omgav exercisfältet. De flesta barfota och i usla paltor, men alla i så mycket gladare galg-humör, samt iklädda tjocka fruktansvärda knölpåkar, styrande raka vägen till kårens beklädnadsförråd. Utanför vilket de, från att närmast ha liknat stråtrövare, vådliga för allmänna säkerheten, småningom inpassades i gamla, många gånger vända och lappade uniformer, från tyska och norska krigens dagar, förvandlades till fosterlandsförsvarare med gevär på axeln och mattornist (anm: väska för proviant med axelrem) på magen, ställdes upp och marscherade kompanivis till lägret i så god takt och stram hållning, som tilläts av bakrus, ”kopparslagare” och de snarare för nötkreaturens klövar, än för människofötter formade passevolans-skorna.

De civila paltorna, som lämnats vid förrådet, sammanbands för var och en särskilt i bylten, som numrerades. Som de flesta av ägarna till dessa persedlar varit logerade i något dike eller rännsten nätterna, eller åtminstone natten förut, och kläderna således var smutsiga och väl genomblöta, så hann de under de fjorton varma mötesdagarna bli riktigt beväxta med mögel som fårskinnspälsar. Och hur vederbörande efter mötestidens slut såg ut, sedan de avklätts kronans munderingspersedlar och kommit i sina egna skrynkliga och mögelbeväxta, i stil med deras »civila befattningar» varande lumpor, kan knappast med ord beskrivas, åtminstone inte på svenska.

Jag skyndar mig likväl att förklara, vad jag inom kort kom underfund med, att om truppen till följd av rekryteringssättet, såväl ur militärisk som moralisk synpunkt betraktad, lämnade mycket övrigt att önska, var beväringen så mycket bättre, och jag skulle gärna velat gå i krig med densamma. Officerskåren var även inte så litet olik den, under vilken jag haft min tjänstgöring vid Göta artilleri. En del var lantbrukare, några lantmätare, andra inspektorer på egendomar, gymnaster, arkitekter, författare, målare och musiker o. s. v. Men nästan de flesta kunde knappast sägas ha stadigt hemvist, då de för det mesta flackade omkring och gästade sina vänner och bekanta i bygderna. Värmlands Jägares dåvarande officerskår var därjämte långt ifrån vad man brukar kalla vacker - tvärtom.  Somliga var ovanligt stora och klumpiga, andra spensliga, fina och ytterst eleganta, somliga svarta som mulatter, andra ljusa som heliofober, en del ovanligt långa, andra korta, somliga magra, andra tjocka som konjakspipor, och i synnerhet var översten, överstelöjtnanten, andre majoren och några av kaptenerna långt ifrån typer av manlig skönhet. Under den långa tiden mellan mötena hade officerarna dessutom tillfälle att utvecklas helt och hållet individuellt och tämligen originellt, men minst av allt militäriskt… Men alla var glada, gemytliga och utmärkta kamrater, fulla med galna historietter från krigen i Tyskland och Norge samt anekdoter av roligaste, om än inte precis finaste slag.

 

Kavaljererna på Ekeby

I Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” beskrivs det sorglösa levnadssättet som fattiga men priviligierade kunde ge sig hän åt. Hos majorskan på Ekeby samlas kavaljererna, levnadsglada aristokratiska dagdrivare som ägnar sig åt jakt, kortspel och baler. Det här levnadssättet erinrar sig E. Melander när han pratar med den då berömde målaren Cederström, som gjort ”Generalmönstringen” här bredvid. Också han hade tillhört jägarkåren.

”Det var ju Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby en hel del av dem”, säger Melander. ”Alldeles min mening också”, svarar Cederholm.

Det mest iögonfallande är den stora alkoholkonsumtionen och dess konsekvenser. Men, skriver Claes Bratt, det som kastade ett visst försonande skimmer över mycket var sången och musiken. Liksom andra författare betonar han hur stor roll musiken hade för denna kår. Det kan nog knappast ha funnits något regemente i hela armén, där antalet sångare och musiker var så stort som vid Värmlands fältjägare, förmodar Bratt. De som inte var utövande konstnärer var ändå i allmänhet musikälskare. Och sången trodde han, hade varit en tradition inom regementet. Den var ibland av så hög klass att bara få professionella operasångare kunde ha varit bättre, skriver han.

Melander, som är religiös, vill inte delta i supandet på Trossnäs. Han smuttar försiktigt på glaset, eftersom han avskyr brännvin, konjak och punsch.  Men har får klart för sig att det anses som en förolämpning. Ett av befälen, kapten Ugarph, säger: ”Vad är du för en, som inte dricker i botten. När man dricker med en förman, ska man alltid dricka i botten. Det har jag alltid gjort, ända sedan jag var en underhuggare som du. Men när alla drack med en, var det ju omöjligt att jämt tömma glasen. Vi hade kaskar förr i världen, och min hade jag med mig. Jag höll den under bordet, och det jag inte kunde dricka upp, det hällde jag i kasken. Det var andra tider det. Då vågade man ta sig ett glas. Men nu är det ingenting med ungdomen. Stackare allihop!”

Det var fruktansvärda supgillen, skriver Melander, som pågick hela natten.  Han såg excesser, också på det erotiska området orsakades av dryckesseden, och hur tjänstdugligheten förslappades när natten blev till dag, skriver han (det sexuella området är annars tabu att beröra i en anständig skrift den här tiden). Och det hörde till ordningen för dagen, även när det gällde sådana personer som i sina hem nästan aldrig såg åt alkohol.

Cl. Bratt menar dock att det fanns vissa gränser för hur mycket punschdrickning som fick förekomma. De följdes i allmänhet, dock med undantag av ett visst kotteri av officerare, som kallades ”Källaren Röda Näsan”.

 

 

 

Källaren Röda Näsan

I ett rum i officerspaviljongens bottenvåning gick det så vilt till att skrålen hördes i hela södra delen av huset, skriver Bratt. Själva kallade sig stamkotteriet för ”liv och sjätte” därför att de flesta tillhörde livkompaniet och sjätte kompaniet. Den självskrivne ledaren för chefen för sjätte kompaniet, kapten Godenius, vanligen kallad biskopen pga sitt ”vördiga” utseende och sin prästerliga härkomst (Adelsköld). Han var en duglig karl, som enligt Bratt dock var mer framgångsrik som järnvägsingenjör än som militär. Men allra mest bemärkt var han som Bacchi-dyrkare.

Godenius blev pga sitt alkoholbegär en gång utsatt för ett spratt.  Brännvin serverades alltid vid måltiderna, dock inte till frukost. Men vid ett tillfälle hade någon satt fram ett bräddfullt brännvinsglas framför Godenius vid morgonmålet. När han fick syn på glaset ropade han ”Lotta, ta bort det genast!” Men när Lotta skulle ta bort glaset ropade han för full hals, till allas obeskrivliga nöje ”Nej Lotta ta hit honom!” och svepte glaset.

Den som verkligen styrde och ställde var förstelöjtnanten på livkompaniet, Hjalmar Ugarph. Enligt Bratt en lysande sällskapsmänniska när han så ville, men på samma gång härsklysten och självtillräcklig.  I sitt esse i instruktion och exercis på övningsfältet, men totalt ur spel när det gällde att lösa elementära taktiska uppgifter. Han ansåg det vara ett majestätsbrott att bryta upp från Röda Näsan innan han själv bröt upp, vilket straffades med skallgång genom korridorerna och olika obehag för förbrytaren.

Hans största nöje var att gå med den s.k. vimpeln, dvs. en bål fylld med punsch, till sina sovande kamrater. Den hemsökte trakterades med en sång och måste sedan dricka punschen. Om han vägrade blev han dränkt i vatten eller fick sin brits uppochnervänd.

 

 

Midsommarfirande

Beskrivningen nedan av midsommarfirandet är Kindbergs, och gäller förmodligen 1880-talet. Som tradition har det dock troligen varit oförändrat under många årtionden.

Trossnäs fält står i sin vackraste skrud, de välskötta planteringarna prunkar i lummig grönska och färgrik blomsterprakt, medan ett myllrande folkliv på midsommaraftonen börjar fylla alla vägar inom lägerområdet med muntert sorl. Föräldrar och syskon, släktingar och vänner till de värnpliktiga, hustrur och barn, eller fästmör till fältjägarna, kanske till och med en och annan beväring, bildar tillsammans med det uniformerade manskapet en brokig och livlig bild av svenskt folkliv, där de till officers- och underofficerskårerna inbjudna damernas ljusa tioletter lyser upp tavlan, som i allt vittnar om den festivitas som nu dragit in över mötesplatsen.

Under ledning av en mer eller mindre konstnärligt begåvad subalternofficer har på jägare-lägrets kaserngård rests en med flaggor och vimplar samt grönskande girlander och sköldar prydd, ståtlig midsommarstång, och såväl manskapskasernerna som officers- och underofficerspaviljongerna smyckats till fest..

Efter aftonmåltiden ljöd från stora kasernen regementsmusik. Det var musikkåren, som blåste upp till dans. Scottish, vals och polka avlöste varandra, och vid brist på kvinnliga moatjéer sågs jägare och beväring hålla tillgodo med varandra, ty dansa skulle man. Officerare, underofficerare och manskap, alla sågs med samma liv och lust tråda dansen såväl med nejdens tärnor som med av officerare och underofficerare inbjudna damer. En och annan civil kavaljer syntes också kasta sig in i vimlet.

Men även en midsommarafton har sitt slut, och när midnattens skuggor började breda sina slöjor över nejden, gick tapto och en stund därefter inryckningssignal, följd av tystnadssignal, och i lägret rådde efter dagens rörliga liv stillhet och frid.

 

Använd litteratur

 

   

 I Kindberg ingår:

 

 

 

 

 

Kindbergs källförteckning:

 

 

 

 

 

 

Dela med dig! Dela med dig!